Överordnad kategori: Articles

BÖRJA MED KILLIS

Skandinaviska Killi Sällskapet



1986 skrev Anders Cassel ett häfte som han kallade "BÖRJA MED KILLIS" och när vi bläddrade bland våra gamla killitidskrifter så hittade vi den igen. Både Anita och jag tyckte att den var alldeles för bra för att stanna i glömskans vrår, så därför beslöt vi att publicera en "bearbetad" version här på SKS hemsida..
All text är oförändrad från Anders Cassels originalutgåva om inget annat anges, och de fall där till exempel fiskarna bytt namn anges detta i texten. Vissa delar är kanske inte aktuella längre, men originalutgåvan redovisas "rakt av" om inget annat anges. När det gäller bilderna så har vi tagit oss friheten att byta ut originalen, eftersom alla var svartvita foton, bortsett från omslagsbilden.
Det känns idag lite främmande att njuta av killis färgprakt via svartvita bilder när det finns färgfoto som illustrerar detta betydligt bättre!

Vi hoppas att ni uppskattar Anders Cassels verk lika mycket som vi!
  Alf och Anita Persson

 


Det här häftet har vi ställt samman för att ge nya medlemmar litet information om Skandinaviska Killi Sällskapet och dess verksamhet. Vi har också tagit med en del kortfattade upplysningar om skötsel mm av killis, närmast för den som inte tidigare har haft att göra med den gruppen av akvariefisk.

Den som är van vid akvariefisk och även prövat på killis men vill veta mera om hur man håller och odlar olika killiarter bör söka sig till den litteratur som finns tillgänglig. I första hand vill vi föreslå boken ”KILLIS – en liten handledning i skötsel och odling av äggläggande tandkarpar”, utgiven av tidskriften AKVARIET. Boken skrevs ursprungligen som en handledning för medlemmar i SKS. Genom AKVARIETs hjälp kunde boken göras fylligare och kompletteras med en del färgbilder.

TEXT ANDERS CASSEL
Copyright Anders Cassel och Skandinaviska Killi Sällskapet
Stockholm 1986


 

VAD ÄR KILLIS?
 
      De fiskar som vi sysslar med i vår hobby kallas egentligen för äggläggande tandkarpar. De tillhör familjen Cyprinodontidae och är rätt nära släkt med de levandefödande tandkarparna. Men det populära och mest använda namnet är ”killis” efter ett holländskt ord. Vi brukar skilja på två grupper av killis: de som vi brukar kalla växtlekare och de som har förts samman under benämningen annuella killiarter.

Växtlekare, eller de icke-annuella arterna, lägger sina ägg bland växterna i akvariet, ibland nertill ibland uppe bland flytväxterna. Fiskarna blir vanligen flera år gamla och är, rätt skötta, produktiva och ger ägg och yngel mer eller mindre fortlöpande under livs-tiden. En del arter kan ha vissa perioder då leken är mera intensiv än i övrigt. Äggen kläcks efter några veckor. Då fiskarna blir gamla avtar lekförmågan.

De annuella arterna förekommer i naturen i sådana områden där klimatet växlar mellan regn- och torrperioder. Fiskarna kan bara existera under den tid då de tillfälliga vattensamlingarna finns och dör efterhand som vattnet torkar bort. Äggen läggs i botten-slammet och överlever där under torrperioden. Äggen behöver vanligtvis lång tid för att utvecklas, ofta flera månader. Fiskarna leker vid botten och dyker ofta ned i botten-slammet under leken. I akvarierna brukar vi använda urkokt torv som bottenmaterial och äggen förvaras i fuktig torv under utvecklingstiden. I naturen blir fiskarna bara omkring 5-8 månader gamla men i akvarier kan de bli betydligt äldre, kanske upp till ett år eller mera. De nykläckta ynglen växer mycket fort och behöver få rikligt med föda. Könsmognaden kan inträffa redan efter 1 ½ månad mot kanske 8-10 månader eller mera för växtlekare.

Vi finner killiarter i alla världsdelar utom i Australien. De förekommer i huvudsak inom de temperade och tropiska områdena. I allmänhet lever de i tämligen små vatten-samlingar, bäckar och mindre vattendrag, ofta i ganska mjukt och lätt surt vatten. Men det finns också arter som förekommer i starkt salthaltigt vatten. Många har anpassat sig till ganska extrema förhållanden, en art är till och med pelagisk, dvs. den lever i öppet vatten. Det är alltså ganska viktigt att man tar reda på vilka krav den art har som man skaffar sig.
 
     

Aphyosemion striatum
Aphyosemion striatum                                       Foto: Alf Persson
 
      Praktiskt taget alla killiarterna är rätt småväxta. Längden håller sig vanligen mellan c:a 5 och 8 cm, en del blir bortåt 10-12 cm och de största kanske 15 cm eller något mer. Det finns ett fåtal arter som blir större men de förekommer inte som akvariefisk.

Allt som allt kan vi betrakta killis som ganska idealiska akvariefiskar. Om man inte väljer arter med extrema krav kan man hålla killis i rätt små akvarier, man kan klara sig utan uppvärmningsanordningar och utan filter eller luftgenomströmmare. Ett villkor är då att man regelbundet byter ut en del av vattnet i akvariet, kanske 1/2 till 1/3 av vattnet varannan eller var tredje vecka. 

 


SKANDINAVISKA KILLI SÄLLSKAPET
 
      Intresset för äggläggande tandkarpar – som är en riktigare benämning än killis – är tämligen stort i de länder där akvaristik räknas som en fin hobby. Det har medfört att man i många länder har bildat specialföreningar för killiakvarister. Vanligen har syftet varit att sprida kunskap om killis och att verka för att medlemmarna får möjligheter att få tag nya arter. Utöver detta har flera föreningar gjort aktiva insatser för att medverka till att utrotningshotade arter bevaras och skyddas.

I Sverige bildades 1973 Svenska Killi Sällskapet av några intresserade akvarister i trakten av Karlstad. Ungefär samtidigt bildades ett motsvarande sällskap i Danmark, Scandinavian Killifish Association, Scan. Den svenska föreningen SKS växte snabbt och ökade medlemsantalet. Även i Danmark ökade antalet medlemmar om än inte i samma takt. Efter några år fick man där svårigheter med att ge ut medlemsbladet. I slutet av 1977 inledde därför de båda föreningarna ett samarbete, främst för att få ett bättre ekonomiskt underlag för att ge ut ett bra medlemsblad. Efter något år tog vi steget fullt ut och slog samman de båda akvarieföreningarna till en gemensam – Skandinaviska Killi Sällskapet, Scan. I kontakter med motsvarande föreningar i andra länder använder vi det engelska namnet Scandinavian Killifish Association, förkortat Scan.

SKS har fyra punkter på sitt program. Först och främst skall SKS verka för att intresset för killis ökar rent allmänt inom akvariehobbyn. Det sker framför allt genom medverkan i tidskrifter, i första hand tidskriften AKVARIET, och genom föredrag och bildvisningar.

SKS skall också sträva efter att underlätta kontakten mellan medlemmarna. Det sker framför allt genom medlemsbladet, KILLIBLADET, som varje medlem får sig tillsänt. I det ger vi information om arthållning och odling med mera. Där finns också en fisk och ägglista där varje medlem kan annonsera utan kostnad. Medlemsbladet kommer ut i den takt tillgång på material och föreningens ekonomi tillåter. Vi har under senare år kunnat ge ut 4-6 nummer per år.
(Reds anmärkning: Numera utges KilliBladet med 4 nummer/år, och KilliPosten utkommer med 6 nummer/år. Artiklar och färgbilder finns i KilliBladet, medan aktuell information samt Fisk- och ägglistan finns i KilliPosten)

Men SKS arbetar också för att öka antalet arter och stammar som hålls av medlemmarna. Genom SKSs styrelse har vi fått hem många nya arter till de skandinaviska länderna. Medlemmarna har genom medlemsbladet och per telefon och brev fått råd och tips om hur arterna skall skötas.

På en del platser är medlemsunderlaget så pass stort att man har kunnat bilda killiklubbar. Medlemmarna i dem träffas mer eller mindre regelbundet för att prata killis och byta fisk.
     

Pseudepiplatys annulatus
Pseudepiplatys annulatus, en liten, vacker art som kräver viss vana vid killis.
Foto: Alf Persson
 
      För det tredje skall SKS stödja internationellt samarbete när det gäller killis. SKS har kontakt med de flesta killiföreningarna inom och utom Europa och med flera har vi regelbundet utbyte av medlemsblad och annan information. Många artiklar i andra föreningars medlemsblad är av intresse också för oss inom SKS och vi översätter ibland materialet.

Flera av oss inom SKS är också medlemmar i killiföreningar i andra länder och har besökt deras möten. Många har byggt upp ett stort kontaktnät som också kommit SKS till del genom att vi har kunnat ta hem nya arter.

Som fjärde punkt på sitt program har SKS att verka för att utrotningshotade arter bevaras. Det innebär bland annat att vi lägger särskild vikt vid odlandet av sådana arter som är nästan omöjliga att finna i vilt tillstånd.

Under senare år har SKS publicerat artbeskrivningar i medlemsbladet. På sikt kan vi då få fram anvisningar för skötsel och odling av ett stort antal killiarter. Många av de tidigare utgivna medlemsbladen kan köpas genom SKSs styrelse. Då och då gör vi även en inventering av artbeståndet inom SKS och redovisar en sammanställning i medlemsbladet. Där ger vi även uppgift om vem som håller arten i fråga.

Verksamheten inom SKS bygger helt på frivilliga insatser, precis som i andra killiföreningar. I princip har därför varje medlem sitt medansvar för att vårt arbete skall lyckas. Styrelsen har visserligen tagit på sig uppgiften att praktiskt försöka omsätta vårt handlingsprogram i verklighet. Men det innebär inte att någon medlem kan kräva att styrelsen eller andra skall göra mer än han/hon själv gör. Ingen kan kräva service bara för att medlems-avgiften är betald. Den skall medverka till att våra kostnader täcks. Men arbetet sker utan ersättning.

 


FISK- OCH ÄGGLISTAN
 
      I KILLIBLADET finns en fisk- och ägglista (Numera är Fisk- och ägglistan i Killibladet/Killiposten nerlagd och när man vill sälja eller söker fisk och ägg kan man skriva en annons på SKS forum). Där kan varje medlem utan kostnad annonsera ut vad han eller hon vill sälja eller köpa. Men annonseringen har vi begränsat till fisk, ägg eller lektorv, foder, växter och sådant som kan anses höra till skötseln och odlingen av fiskarna. Listan är inte avsedd för rent yrkesmässiga annonser.

I varje nummer av medlemsbladet anger vi när material/annonser till nästkommande nummer skall vara insända till redaktionen eller den har ansvaret för F/Ä-listan. Vår avsikt är att medlemsbladet med listan skall komma ut 2-3 veckor efter den angivna dagen så att uppgifterna är aktuella.

Styrelsen kan inte ta något ansvar för uppgifterna i listan, bortsett från att vi försöker kontrollera att artnamnen är riktigt återgivna. Men varje annonsör måste själv svara för att uppgifterna är riktiga. Arten måste vara rätt namngiven och om möjligt bör det finnas uppgift om fyndlokalitet eller stam. Fisk som skall säljas skall vara utfärgad så pass att det klart går att skilja på hanne och hona. Äggen skall vara befruktade och under utveckling. I fråga om annuella arter måste säljaren kunna garantera att lektorven innehåller ägg. Datum då torven torkades måste finnas, helst också beräknad kläckningstid.

Vi skall försöka hålla priserna på en rimlig nivå. Det är inte meningen att vi skall tjäna pengar på att sälja fisk och ägg, men försäljningen skall kunna ge ett litet bidrag till foder med mera. Det har visat sig att våra priser inom SKS ligger på i stort sett samma nivå som inom andra killiföreningar om vi tar hänsyn till valutakurserna.

Det är en hederssak för oss att vi sköter försäljningen genom F/Ä-listan på ett snyggt sätt. Den som vill köpa något skall så snabbt som möjligt få besked om säljaren har fisk eller ägg kvar och leveransen bör ske så snart som möjligt, naturligtvis med hänsyn till väderleken. Köparen skall meddela säljaren omgående om fiskarna är sjuka vid ankomsten eller har dött under transporten osv. Den som köpt något skall betala snarast möjligt. Om några inte skulle kunna komma överens kan visserligen styrelsen gripa in men det bör inte behövas…

Inom en del andra killiföreningar har man utarbetat så kallad hederskodex för köp och försäljning. Vi har inte ansett oss behöva det inom SKS.

I vår fisk- och ägglista - och i liknande listor i andra killiföreningar – finns ibland uppgifter om VF, F1, F2 osv. VF är förkortningen för vildfångad fisk, således inte odlad. Beteckningen F1 anger att fiskarna är den första generationen efter vildfångad fisk och således står de vildfångade fiskarna mycket nära i fråga om utseende osv. F2 betyder den andra generationen efter vildfångad fisk osv.

Många akvarister både inom SKS och i andra föreningar säljer ofta arter i form av
ägg / lektorv med ägg i (det gäller annuella arter). Ett dussin ägg eller en påse lektorv brukar kosta ungefär lika mycket som ett par fiskar. Men man bör vänta med att köpa ägg eller lektorv till dess att man skaffat sig litet vana vid odling. Kom också ihåg att svensk tull kräver ett införseltillstånd när man köper ägg eller fisk från utlandet. Tillståndet utfärdas av Lantbruksstyrelsen och kostar omkring 100:- skr för en tid av ungefär 6 månader.
(Reds anmärkning: Tillstånd krävs inte längre för införsel från EU.
För övriga världen gäller andra regler idag. Kontakta Jordbruks-verket för mer information)
     

Chromaphyosemion bitaeniatum
Chromaphyosemion bitaeniatum
Foto: Alf Persson
 


    
ARTERNAS NAMN
 
      Den som börjar med killis och söker efter arter märker mycket snart att vi alltid använder arternas vetenskapliga namn. Killiakvaristerna är noga med att hålla arterna och stammarna rena så att det inte uppstår några förväxlingar. Därför är det nödvändigt att vi håller oss till det rätta artnamnet och undviker populärbeteckningar som kan ge upphov till missförstånd. Det finns några undantag och de gäller några av de vanligaste arterna som ibland kan förekomma i handeln. De är Kap Lopez (Aphyosemion australe), floridatandkarpen eller amerikansk flaggfisk (Jordanella floridae) och Kubarivulus (Rivulus cylindraceus) och kanske några till.

I många fall skulle det vara nästan omöjligt att skilja arter åt om man bara använde populärnamn. I en del akvarieböcker hitta vi t.ex. namnet ”bandtandkarp”. Den beteckningen passar in på en mängd killiarter, speciellt inom släktet Epiplatys där många arter med tvärband på kroppen är mycket lika varandra. Med de vetenskapliga namnen kan vi ange exakt vilka arter det gäller.

I Killibladet och i våra artbeskrivningar använder vi alltid de vetenskapliga namnen liksom i våra artförteckningar och i fisk- och ägglistan. Om det är möjligt anger vi även vilken stam vi har att göra med eller fyndlokaliteten. Ett exempel: Fundulopanchax gardneri är en vanlig art i våra akvarier. Släktnamnet är Fundulopanchax och artnamnet är gardneri. Om vi håller den stam som kommer från Nsukka betecknar vi fiskarna Fundulopanchax gardneri ”Nsukka”. Och om vi har en underart tillkommer ett tredje namn, exempelvis Fundulopanchax gardneri nigerianus. Också i sådana fall kan fyndlokaliteten komma med, till exempel Fundulopanchax gardneri nigerianus ”Rayfield”.
     

Fundulopanchax gardneri
Fundulopanchax gardneri "Nsukka
Foto: Alf Persson
 
     
Inom vår hobby finns det en hel del arter som ännu inte har identifierats eller beskrivits. Många gånger gäller det tämligen nyfångade eller nyupptäckta arter. Men vanligen kan man avgöra vilket släkte som arten hänföras till. Då brukar arten betecknas med det troliga släktnamnet och fyndlokaliteten, t.ex. Nothobranchius spec. ”Kayuni State Farm”. Den beteckningen används till dess att arten har beskrivits eller identifierats.
(Reds anmärkning: Nothobranchius spec. ”Kayuni State Farm” har sedan originalartikeln skrevs blivit vetenskapligt beskriven, och heter idag Nothobranchius kafuensis "Kayuni State Farm")

Då och då förekommer det att fiskar betecknas på ett annat sätt, till exempel Pterolebias NSC-1. Pterolebias är namnet på det släkte som man trodde att arten hörde till. NSC är förkortningen för New Species Comittee. Den kommitté inom det amerikanska killisällskapet AKA som sysslar med nya arter. Siffran är den löpande numreringen inom släktet för de arter som man ännu inte kunnat artbestämma. Just den här arten anses numera vara Rivulichtys balzanii. Det är framför allt i USA som den här beteckningen användes.
(Reds anmärkning: sedan originalartikeln skrevs har Rivulichtys balzanii åter bytat släktnamn, och heter idag Trigonectes balzanii) 

 

 



 
      Alla killisällskap är mycket noga med att deras medlemmar håller arterna och stammarna rena så långt det nu är möjligt. Ett av skälen är att vi alla strävar efter att försöka hålla de ursprungliga arterna kvar så nära vildstadiet som möjligt. Ett annat skäl är att medlemmarna skall veta vad slags fisk det rör sig om när de köper och säljer arter.

I en del fall arbetar man med korsningar men bara i vetenskapligt syfte. När man har en kanske ny art som man inte har kunnat identifiera så måste man ibland undersöka en eventuell släktskap med en annan till synes närliggande art. Det sker ofta genom att pröva om honor och hanar från de båda arterna kan leka med varandra och ge fertila (fortplantningsdugliga) avkommor. Men i andra fall bör man avstå från korsningsförsök. Den som är intresserad av att hålla killis som akvariefisk bör inte försöka blanda arter eller stammar, det kan ställa till problem för andra, seriösa akvarister.
      

Nothobranchius palmqvisti
Nothobranchius palmqvisti
Foto: Alf Persson

 


    
SÄLLSKAPS- ELLER ARTAKVARIUM
 
      Ibland får vi frågan om man kan hålla killis i sällskapsakvarier. Visst går det bra men då skall man inte vänta sig att få uppleva killiarternas speciella beteende eller att få mängder med yngel.

Om man håller olika killiarter i ett sällskapsakvarium bör man välja sådana arter där det går lätt att skilja honor och hannar från de olika arterna från varandra. Det kan vara ett problem eftersom honorna i många fall är mycket lika varandra oavsett art. Det gäller speciellt släktet Aphyosemion där det ibland kan vara så gott som omöjligt att skilja honorna från olika arter bara genom utseendet.

I ett sällskapsakvarium för killis bör man också se till att man håller arter från samma del av världen och från likartade biotoper. Då är det lättare att inreda akvariet så att fiskarna finner sig väl tillrätta. Blandar man för mycket kan det vara svårt att ge alla arterna bra levnadsvillkor. Och man skall inte sätta samman fiskar från urskogsområden med arter från ökentrakter med salthaltigt vatten, för att ta ett exempel.

Den som vill göra ett sådant här sällskapsakvarium bör först läsa en del om olika arter och om hur det ser ut i de områden där fiskarna förekommer. Då kan det bli ett bra akvarium också för fiskarna.

Det vanligaste är att man håller killis i så kallade artakvarier där varje art får ett eget litet livsrum. Då kan man inreda akvariet så att just den arten får det så bra som möjligt t ex när det gäller vattnets beskaffenhet, växter osv. Om man vill ha ett eller flera par i akvariet är ofta en smaksak och en fråga om hur mycket fisk man kan få tag i. Många gånger kan det vara bra att hålla flera honor till en hanne för att skona honorna vid leken. Men ta först reda på om det finns något som man måste tänka på för en vis art, t ex om man kan hålla flera hannar tillsammans utan att det blir bråk. I artbeskrivningar och i allmän information om arterna brukar sådant påpekas.
     

Epiplatys dageti dageti
Epiplatys dageti dageti
Foto: Alf Persson
 
     

Fundulopanchax gardneri mamfensis
Fundulopanchax gardneri mamfensis
Foto: Alf Persson


     
KILLIAKVARIET
 
      Nyblivna killiakvarister frågar ibland hur ett akvarium för killis skall se ut. Vi kan knappast ge ett entydigt svar på den frågan. I princip skiljer sig inte ett killiakvarium från andra akvarier och det kan egentligen ha vilket format och utseende som helst. Fiskarna kan nog finna sig tillrätta i alla fall. Men det är givet att akvarister som sysslar mycket med killis på något sätt skapar en standard för hur akvarierna utformas och inreds. Vi kan därför ge några praktiska anvisningar.

1. De flesta killiarter är tämligen små. Därför kan man hålla ett par fiskar i ett relativt litet akvarium, kanske på 15-25 liter. Använd gärna limmade helglasakvarier men tänk på att man i längden kommer att nyinreda och ”möblera om” oftare i ett killiakvarium än i ett vanligt sällskapsakvarium.

2. Oftast lever killis i ganska grunda vattensamlingar. Därför är det bättre med ett lågt akvarium med stor vattenyta än med ett högt och smalt akvarium.

3. De flesta vanliga arterna anpassar sig lätt till normalt vattenledningsvatten med en hårdhet på 8-10 DH och pH omkring på 7,0.

4. Som bottenmaterial kan man i de flesta fall använda urkokt torv. Den torv som säljs för trädgårdsbruk går bra om den inte är gödslad. Ett annat bra bottenmaterial är krossad lava som inte påverkar vattnet.

5. Akvarierna måste ha tättslutande täckglas utan hål. Många arter är snabba att hoppa ur akvariet om det finns någon springa. Speciellt Rivulus-arterna är fenomenala på att hoppa ur akvariet.
      

Rivulus cylindraceus
Rivulus cylindraceus
Foto: Alf Persson
 
      6. De vanligaste arterna klarar sig bra om vattnet håller normal rumstemperatur, 20-22 grader C. Men ta reda på om den aktuella arten har speciella krav på vattentemperaturen, t ex vid odling.

7. Man kan klara sig bra utan filter och luftgenomströmmare om man matar försiktigt och byter 1/2 till1/3 av vattnet regelbundet, förslagsvis varannan vecka.

8. Fiskarna känner sig bättre tillfreds med växter i akvariet. Ofta behöver honan växter att gömma sig i vid leken.

9. Om man håller växtlekare kan det vara bra att ha litet flytväxter som skuggar belysningen. Många arter tycker om att leka bland flytväxterna. Dessutom kommer fiskarnas färger bättre till sin rätt i relativt svag belysning.

10. När man vill odla en art kan det vara bra att använda ett ganska litet akvarium med mycket växter, särskilt när det gäller växtlekare. Man kan odla små arter, där fiskarna är 4-5 cm långa, i plastburkar på 3-5 liter med bra resultat.
 


 UTFODRING
 
      Vill man få vackra och kraftiga fiskar måste man ge dem rikligt och omväxlande foder, inte bara sådant som man köper på burk i en akvarie-affär. I naturen lever de flesta killiarterna av insekter, dels sådana som lever i vattnet dels också insekter som faller ned på vattenytan. Därför äter alla killiarter levande foder med god aptit. Men en del arter behöver också vegetabiliskt föda – alger eller ersättningsfoder som innehåller vegetabilier. Förvälld spenat eller sallad går ofta bra.

Lämpligt foder för killis är bland annat:
- cyklops och dafnier, ibland silade för små yngel
- mygglarver, vita och svarta
- röda mygglarver, även frystorkade
- maskar av olika slag, t ex grindalsmask och enkyträer
    (men försiktig och bara någon gång i veckan)
- tubifex om den är ren och utan smittorisk
- bananflugor och fluglarver mm
- insektslarver och liknande om de inte har besprutats.

En del foder kan man odla själv utan större besvär, t ex mikro, grindalsmask, japanska dafnier (Moina macropa) och bananflugor. Se lämplig litteratur.

De flesta killiarter kan också vänjas vid att äta flingfoder och frystorkat foder som krill, röda mygglarver och plankton. Ett bra foder är oxhjärta om det har behandlats riktigt. Men man kan inte mata med enbart torr- eller ersättningsfoder och vänta sig att få fina och välnärda fiska som leker villigt. Det är nödvändigt att man blandar levande foder och ersättningsfoder så att fiskarna får levande foder åtminstone ett par gånger per vecka.


    
HUR FINNER MAN NYA ARTER
 
      

Den som har letat i akvarieaffärer efter killis har oftast blivit besviken. Det hör till undantagen att en zooaffär för några killiarter. Men affärerna har inte så lätt att få tag i killis själva. Dessutom brukar man anse att killis är så kortlivade att det inte är någon idé att föra sådana arter. Det är årstidsfiskarna som givit det ryktet. Och om man skulle finna några killis i en affär kommer de troligen från en killiakvarist som odlar några arter och fått fisk över. Fiskgrossisterna har sällan eller aldrig killis på något undantag när.

Många killiarter är lätta att odla, andra kan vara rätt knepiga. Men normalt får man knappast några stora kullar. Uppfödningen ger ju också en del arbete och kostar en del när det gäller fodret. Därför blir fiskarna inte så billiga i inköp att det lönar sig för grossister att köpa in och riskera förluster vid transport och försäljning. Det nästan enda sättet att finna nya arter är därför att vända sig till en specialförening, i vårt fall Skandinaviska Killi Sällskapet. Man kan då utnyttja fisk- och ägglistan men man kan också ta direkt kontakt med andra medlemmar och fråga sig fram. Många gånger kan man få bra kontakter på det sättet. En god hjälp är också de artförteckningar som SKS redovisar i Killibladet då och då efter en inventering av beståndet inom föreningen.
(Reds anmärkning: Sedan originalartikeln skrevs har SKS ändrat publiceringen av artlistan och den finns numera på medlemssidorna på SKS web. Den uppdatera kontinuerligt hela året)

Det kan ibland vara idé att söka arter också utanför SKS, hos killiföreningar i andra länder. SKS kan många gånger ge tips och råd vart man kan vända sig när det gäller någon speciell art. Se avsnittet om andra föreningar.

Om man nu har haft turen att finna någon eller några arter som man sökt gäller det att ta väl hand om fiskarna. Om man själv hämtar fisken eller får den sänd per järnväg eller på annat sätt spelar mindre roll, fiskarna är i alla fall i ett annat vatten än det man har själv.
      

Fundulopanchax deltaensis
Fundulopanchax deltaensis, en halvannuell art
Foto: Alf Persson
 
      Oftast är de i en plastpåse med litet vatten. Öppna då påsen så att det kommer in frisk luft men se till att fiskarna inte kan hoppa ut. Sätt en gummisnodd kring påsen upptill och lägg den i vattnet i det akvarium där fiskarna skall gå. Låt påsen med vatten och fiskar få samma temperatur som akvarievattnet och släpp in litet akvarievatten i påsen då och då. På det sättet anpassas vattnets pH och hårdhet försiktigt till det ”nya” vattnet och fiskarna vänjer sig vid det. Om vattenvärdena skiljer sig mycket åt kan man låta anpassningen ta bortåt ett dygn. Det är bättre att ta god tid på sig än att skynda på för mycket. Först när större delen av vattnet i påsen har bytts ut mot akvarievattnet kan fiskarna släppas ned i akvariet.

 


ARTER LÄMPLIGA ATT BÖRJA MED
 
      Den som börjar arbeta med killis har åtskilligt att välja bland. Exakt hur många killiarter det finns är svårt att säga – här liksom i många andra frågor är vetenskapsmännen inte helt ense. I modernare artsammanställningar och översikter anger man omkring 520 arter och underarter som kan ses som självständiga och klart definierade. Till det antalet kan vi sedan lägga ett stort antal stammar och varianter från olika fyndlokaliteter samt en del ännu inte beskrivna eller identifierade arter. Men långt ifrån alla arter, underarter och stammar förekommer som akvariefisk. Många arter har överhuvudtaget aldrig förts hem i levande tillstånd utan endast i form av konserverade exemplar. Andra arter upptäcktes och beskrevs för många år sedan och har sedan inte hittats igen. En del arter är med största sannolikhet redan utdöda. Men trots det finns det mycket – kanske för mycket – att välja bland för den killiintresserade. Därför har många, som i början prövat på en hel del olika arter, senare specialiserat sig på en viss grupp eller art eller ett släkte och studerar och odlar dem mera intensivt.

När man börjar med killis skall man starta med arter som är någorlunda lättskötta och oömma. Annars finns det risk för att man misslyckas och tappar intresset. För även om killis inte är så märkvärdiga så arbetar man med dem på litet annat sätt än med annan akvariefisk. Med det finns mycket man kan börja med. Här följer ett litet urval av arter som i allmänhet brukar finnas tillgängliga och som vi brukar räkna till de mer lättskötta.

Aphanius mento
Rätt ”knubbig” med tämligen hög kropp. Blåaktig med vita prickar i oregelbundna tvärband, stora fenor med samma färgmönster. Längd c:a 4 cm. Föredrar hårt vatten. Södra Turkiet, Syrien och Irak.
 
      
Aphyosemion australe
Aphyosemion australe
Foto: Alf Persson
 
      Aphyosemion australe
Kallas även ”Kap Lopez”. Brunaktig med oregelbundna röda fläckar på kroppen, utdragna fenspetsar. En framodlad variant kallas ”A. australe hjerreseni”. Den är betydligt gulare. Längd c:a 6 cm. Norra Gabun, Kongo.

Aphyosemion calliurum
Brun till orange med intensivt lysande färger, röda punktrader på kroppen. Ej stora fenor. Längd 4,5-5,5 cm. Benin, Nigeria och Kamerun.
 
      
Aphyosemion striatum
Aphyosemion striatum
Foto: Alf Persson
 
      Aphyosemion striatum
Grön till blåviolett, 5 rader röda punkter längs kroppen. Fenorna stora, gulaktiga med kraftiga markeringar i rött. Längd c:a 4 cm. Flera stammar. Gabun och Ekvatorial-Guinea.

Aplocheilus dayi dayi
Långsträckt med kraftig anal- och stjärtfena. Olivfärgad kropp med guldgrönt skimmer på främre delen. Kan ha upp till fyra vertikala band på kroppen. Anal- och stjärtfenan med röda band och mörkare fläckar längs med fenstrålarna. Olika färgvarianter finns. Längd upp till 7,5 cm. Sri Lanka.
 
      
Aplocheilus lineatus
Aplocheilus lineatus
Foto: Alf Persson
 
      Aplocheilus lineatus
Kraftig, gäddliknande fisk, glänsande grönaktig med svagt nätmönster och stora ögon. Kraftig analfena, stjärtfenan rundad med blåaktigt fält ytterst, bukfenorna med utdragna fenstrålar. En del stammar har vacker teckning i rött. Längd upp till 10 cm. Rätt hållen en mycket vacker art. Främre Indien.

Aplocheilus panchax
Liknande kroppsform som Apl. lineatus. Kroppen blågrön, glänsande, mörkt band längs underkäken och genom ögonen. Rygg- och stjärtfenan med blåvit kant, analfenan orange nedtill. Flera stammar med varierande färgsättning. Längd c:a 7,5-8 cm. Indien och Sri Lanka längs med övärlden till Java.
 
      
Chromaphyosemion splendopleure
Chromaphyosemion splendopleure "CMM 50, Mambanda"
Foto: Alf Persson
 
      Chromaphyosemion, olika arter/stammar
(Reds anmärkning: Tidigare namn var Aphyosemion bivittatum)
Blåaktig med mörkare fläckar, stor rygg- och analfena med utdragna fenspetsar liksom på stjärtfenan. Flera stammar med varierande färgteckning. Längd c:a 6 cm fenorna ej medräknade. Behöver omväxlande foder. Sydöstra Nigeria och Kamerun.
 
      
Epiplatys dageti dageti
Epiplatys dageti dageti
Foto: Alf Persson
 
      
Epiplatys dageti monroviae
Gäddliknande kroppsform, olivfärgad till gul med 5-7 mörka tvärränder. Stor analfena med mörk kant, stjärtfenan utdragen i spets. Underkäken röd. Nära släkt med Ep. dageti dageti som saknar den röda underkäken. Längd c:a 6 cm. Liberia och Elfenbenskusten.
 
      
Epiplatys sexfasciatus
Epiplatys sexfasciatus
Foto: Alf Persson
 
      Epiplatys sexfasciatus
Gäddliknande, blågrön med rödaktiga fjällkanter och mörka tvärband. Stor spetsad stjärtfena. Längd 8-9 cm. Det finns flera underarter med varierande färgteckning. Robust art, en del underarter tacksamma att odla. Kamerun, Gabun och Togo.
 
      
Fundulopanchax gardneri nigerianus
Fundulopanchax gardneri nigerianus
Foto: Alf Persson
 
      Fundulopanchax gardneri
(Reds anmärkning: Tidigare namn var Aphyosemion gardneri) Flera underarter och stammar med varierande färgsättning. Fiskarna oftast blågröna med kraftiga, rödaktiga fläckar och fält oregelbundet. Kraftiga fenor med vackra markeringar. Längd 5-6 cm. I allmänhet lätt att hålla och odla, vissa underarter och stammar kan vara litet besvärligare. Nigeria och Kamerun.

Jordanella floridae
Kroppsformen hög och ”knubbig”, grönaktig till blå med rader av röda punkter längs sidorna, mörka fläckar kan likna band. Stor ryggfena med röda punkter, kort och bred stjärtfena. Längd 6-7 cm. Kan ha sandbotten och något gram salt per liter vatten. Behöver tillskott av vegetabilisk föda. Florida, kallas även ”floridatandkarp” eller amerikansk flaggfisk.

Pachypanchax playfarii
Kraftig, bred kropp, gulaktig med grönt skimmer och rader av små, röda punkter längs sidorna. Fenorna gulaktiga med oregelbundna, röda punkter. Stjärt- och analfenan med mörk kant. Fjällen på nacken och främre delen av ryggen vanligen svagt resta (ej tecken på sjukdom). Längd c:a 9 cm. Zanzibar och Seychellerna.
 
      
Rivulus cylindraceus
Rivulus cylindraceus
Foto: Alf Persson
 
      Rivulus cylindraceus
Kraftig, spolformad kropp, olivfärgad till blåaktig med små, röda punkter oregelbundet (ej alltid). Blå fläck bakom gälarna. Anal- och ryggfena små, ryggfenan långt bak (karakteristiskt för släktet Rivulus). Kraftig, rundad stjärtfena. Anal- och stjärtfena mörka ytterst. Olika stammar med litet varierande färgsättning. Längd c:a 5 cm. Kuba, kallas därför även kubarivulus.

Rivulus cryptocallus
Långsträckt, spolformad kropp, rostbrun med blågröna flanker. Mörka punktrader längs sidorna. Fenorna gulbruna med mörk kant ytterst. Flera stammar. Längd c:a 8 cm. Martinique

Rivulus holmiae
Kraftig, spolformad kropp, blåaktig med ljusare buk och rader av små, röda prickar längs med sidorna. Kraftig, rundad stjärtfena med ljusa band upp- och nedtill, röda prickar på rygg- och analfenan. Längd c:a 10-12 cm. Svår att skilja från den närbesläktade Rivulus hartii från Trinidad. Guyana och Suriname.
 
      
Rivulus tenuis
Rivulus tenuis
Foto: Alf Persson
 
      Rivulus tenuis
Långsträckt, spolformad kropp, brungul med blått metallskimmer på flankerna. Mörkröda punkter som kan bilda rader eller band i oregelbundet mönster. Analfenan grönaktig med mörk söm ytterst, stjärtfenan rundad och rödaktig med ljust band upp- och nedtill. Flera olika stammar med varierande färgsättning. Längd c:a 5 cm. Guatemala och Mexico.

Scriptaphyosemion geryi
(Reds anmärkning: Tidigare namn var Roloffia geryi) Variabelt utseende, kroppen vanligen olivgrön med mörkare rygg. Röda fläckar i oregelbundet zig-zag-mönster längs med kroppen. Kraftiga, blågröna fenor med röda band, stjärtfenan gul upp- och nedtill. Längd 5-6 cm. Kustområdena från västra Senegal till Sierra Leone.
 
      
Scriptaphyosemion liberiense
Scriptaphyosemion liberiense
Foto: Alf Persson
 
      Scriptaphyosemion liberiense
(Reds anmärkning: Tidigare namn var Roloffia liberiensis) Blågrön med rött zig-zag-mönster på sidorna. Kraftiga fenor med röda band ytterst, stjärtfenan gul upp- och nedtill. C:a 5 cm fenorna ej medräknade. Sierra Leone till Liberia.

De beskrivningar som vi har givit gäller hannarna. Hos de flesta killiarterna är honan mycket anspråkslöst färgad och i många fall kan det vara svårt att skilja mellan honorna hos närbesläktade arter. Många Aphyosemion-honor är t ex mycket lika varandra. Oftast är honan något mindre än hannen.


 

ANNUELLA ARTER
 
      Den som är ovan vid killis men letar efter fisk vill gärna köpa den art som finns att få, oavsett om den är besvärlig att hålla eller inte. Men det lönar sig att vara litet försiktig i början. En del släkten har arter som alla är mer eller mindre krävande när det gäller skötsel och odling och de släktena bör man vänta med till dess att man har fått mera erfarenhet av killiarter. Till de släktena hör bl a Aplocheilichtys, Austrofundulus, Cynolebias, Cyprinodon, Diapteron, Fundulus, Fundulosoma, Lamprichtys, Nothobranchius, Plataplochilus, Procatopus, Pterolebias, Rachovia, och Terranatos.

Flera av de här släktena omfattar annuella arter och sådan brukar vara attraktiva. Men den som första gången skaffar sig en annuell art bör först försöka lära sig litet om arten, genom att tala med någon som har erfarenhet av arten eller genom att läsa om den i killilitteraturen. Här följer några förslag på annuella arter som är någorlunda lätta att hålla och odla och som kan passa att börja med.

Austrolebias alexandri (*)     
Längd c:a 5 cm
Argentina

Austrolebias nigripinnis (*)  
4 - 5 cm
Argentina, Uruguay

Callopanchax occidentalis (*)     
8 cm
Liberia
         
Leptolebias minimus (*)     
5 cm
Brasilien

Nothobranchius guentheri     
4 -5 cm
Tanzania

Nothobranchius kirki     
6 cm
Malawi
        
Nothobranchius korthausae     
Tanzania
4 cm

Nothobranchius palmqvisti     
4 - 5 cm
Tanzania, Kenya

Pterolebias longipinnis     
12 cm
Amazonas

Simpsonichtys whitei (*)     
6 cm
Brasilien
               (*) Reds anmärkning: Dessa arter har bytt namn sedan originalartikeln skrevs, och publiceras här med de nuvarande namnen.
     

Austrolebias nigripinnis
Austrolebias nigripinnis                                      Foto: Alf Persson
 
      En del arter brukar vi kalla för halvannuella. Deras ägg har relativt kort utvecklingstid i förhållande till de annuella arterna. Hos de halvannuella arterna kan äggen utvecklas i vatten men resultatet blir inte alltid så bra. De här halvannuella arterna hör till dem som man brukar börja med.     

Fundulopanchax filamentosus (*)     
5 - 6 cm
Nigeria, Togo

 
Fundulopanchax sjoestedti (*)     
12 cm
Nigeria, Kamerun

Fundulopanchax walkeri (*)     
6 cm
Elfenbenskusten

                (*) Reds anmärkning: Dessa arter har bytt namn från Aphyosemion till Fundulopanchax sedan originalartikeln skrevs
     
Observera att hos annuella och halvannuella arter kan äggen ligga i en vilopaus. De kläcks då inte när man lägger dem i vatten. Man bör därför torka om lektorven och försöka på nytt om 3-4 veckor.
 
     
Pterolebias longipinnis
Pterolebias longipinnis                                       Foto: Alf Persson
 
     
Nothobranchius guentheri
Nothobranchius guentheri
Foto: Alf Persson


     
ODLING AV KILLIS
 
      Många akvarister, som håller på med killis, strävar efter att odla sina arter. Odlingen blir målet man strävar efter. När man har lyckats få en art att fortplanta sig vet man att man har lyckats med att få fiskarna att anpassa sig och finna sig tillrätta – så pass det nu går i den begränsade lilla värld som man kan erbjuda i ett akvarium.

Odling av killis kräver en viss vana vid fiskodling i allmänhet och killis i synnerhet. Alla arter går inte att odla på samma sätt – ofta får man pröva sig fram för att finna en bra metod. Det står visserligen i många akvarieböcker att man kan lyckas bra med ”naturmetoden”, att låta fiskarna gå i sitt artakvarium och vänta på att de skall leka där. Men det kan hända att leken aldrig blir av eller att äggen inte blir befruktade eller inte kan befruktas. Det behöver inte betyda att det är något fel på fiskarna, snarare att förhållandena i akvariet inte är optimala för leken.

Vissa arter lever i naturen i mycket mjukt vatten, kanske med ett DH-värde på 0,5 eller liknande. Arterna har utvecklats med hänsyn till dessa förhållanden och kan inte med en gång fås att fungera likadant när de kommer i ett vatten där hårdheten kanske ligger på 10-16 DH. Det är inte säkert att hannens sperma överlever i det hårdare vattnet och det gör att äggen inte kan bli befruktade. För att få resultat av leken måste därför fiskarna flyttas till ett mjukare vatten Den flyttningen måste ske mycket försiktigt och långsamt för att fiskarna inte skall skada.

Det kan också hända att arten finns i mycket mörka och skuggade vatten i naturen och att äggen därför är ljuskänsliga. I ett akvarium kan belysningen vara för stark och äggen kan ta skada.

När det gäller odling av killis vill vi därför rekommendera att man först skaffar sig viss vana vid att hålla killiarter innan man prövar på att försöka odla dem. Försök också läsa en del om hur man kan bära sig åt när man odlar killis, se litteraturavsnittet.

Om man vill börja med odling skall man inte starta med annuella arter. De odlas på ett annat sätt än växtlekare och man behöver lära sig en del om deras levnadssätt och skötsel innan man försöker odla dem. Annars finns det stor risk för att man misslyckas och tappar intresset för killis. Men när man väl har kommit underfund med hur man skall göra är det fascinerande att hålla på med odling och uppfödning av killis.
 
      
Fundulopanchax amieti
Fundulopanchax amieti
Foto: Alf Persson
 

    
ANDRA KILLIFÖRENINGAR
 
      Vi har tidigare nämnt att SKS har kontakt med killisällskap eller -föreningar i andra länder och samarbetar med dem. En del av våra medlemmar i SKS är också medlemmar i föreningar i andra länder. Killiföreningarna tar vanligtvis emot akvarister även i andra länder som medlemmar. Också i SKS tar vi gärna emot medlemmar från länder utanför Skandinavien men språksvårigheterna utgör en broms. Killisällskap med engelska, franska eller tyska som huvudspråk har i många fall en hel del "utländska" medlemmar.

SKS har haft eller har ett visst samarbete och informationsutbyte med följande föreningar:
 
Deutsche Killifisch Gemeinschaft     Deutsche Killifisch Gemeinschaft, DKG   Tyska killisällskapet
Inträdesavgift 5:- €, Medlemsavgift 40:- € (2013)


British Killifish Association     British Killifish Association, BKA   Brittiska killisällskapet
Medlemsavgift 27:- £ (2013)


KilliFish Nederland     KilliFish Nederland, KFN  Holländska killisällskapet
Inträdesavgift 5:- €, Medlemsavgift 30:- € (2013)


Killi Club de France     Killi Club de France, KCF  Franska killisällskapet
Första året 33:- €, därefter 30:- €/år (2013)


American Killifish Association     American Killifish Association, AKA   Amerikanska killisällskapet
Medlemsavgift 48:- $ (2005)


      (Reds anmärkning: SKS har naturligtvis även samarbete med andra killiföreningar.)
 
      SKS har varit representerat på ett stort antal möten och utställningar som de olika killiföreningarna anordnat.
 
      Inget av killisällskapen har fast kansli. De sköts liksom SKS helt av frivillig arbetskraft. Därför är det inte möjligt att här ge några adressuppgifter. Vanligen tar ordföranden eller kassören i respektive förening emot önskemål om medlemskap. Den som vill ha adresser till någon av föreningarna kan vända sig till SKSs ordförande.

(Reds anmärkning: I Internets tidsålder så kan man naturligtvis hitta de flesta uppgifter på nätet, bland annat via de länkar som finns på denna sida eller på SKS länksida. Den som ändå vill ha hjälp med adressuppgifter är naturligtvis välkommen att vända sig till någon i SKS styrelse!)
 

 


   
LITTERATUR
 
      Vi vill gärna rekommendera att den som börjar med killis försöker läsa en del om dem. Utöver den vanliga akvarielitteraturen finns det en del som mera utförligt behandlar skötsel och odling av killiarter.
 
      Anders Cassel: KILLIS - en liten handledning i skötsel och odling av äggläggande tandkarpar. 1979, Tidskriften Akvariet, Göteborg.
144 sidor, 16 färgbilder, teckningar.
 
      Marshall E. Ostrow: Breeding killifishes. 1981. T.F.H. Publications.
94 sidor, 55 färgbilder. Kortfattad information om skötsel och odling mm.
 
      Jörgen Scheel: Rivulins Of The Old World. 1968. T.F.H. Publications.
480 sidor, många färgbilder. Behandlar bland annat systematik och arter i Afrika och Asien. Berör ej amerikanska arter.
 
      Lothar Seegers: Killifische. Eierlegende Zahnkarpfen in Aquarium. 1980. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart. 176 sidor, 50 färgbilder, många teckningar. Systematik och arter samt skötsel och odling.
 
      Ruud Wildekamp: Prachtkärpflinge. 1981. Kerner Verlag.
208 sidor, 100 färgbilder, många små, samt en mängd teckningar av arter. Systematik  och arter samt skötsel och odling.
 
      Dessutom finns en del litteratur om vissa grupper eller släkten av killis i en del fall utgivna av killiföreningar. Tidskriften Akvariet har information om många släkten och arter, även i tidigare årgångar. Det finns även en mängd information att hämta i de medlemsblad som killisällskapen ger ut.
 
      Reds anmärkning:
Det har hänt mycket bland killilitteraturen sedan originalartikeln skrevs!
Anders Cassels bok är dock fortfarande den enda svenska bok som behandlar killis i någon större utsträckning, och boken håller fortfarande hög klass trots att den är "gammal".

Vill man se mycket färgbilder på killis så är det Aqualogs 3 böcker om killis som man skall "läsa". Här finns MASSOR av bilder. Det finns också en mycket kortfattad information tillsammans med varje bild. All text är på tyska och engelska.

Våra personliga favoriter är dock utan tvekan Ruud Wildekamps "A world of Killies". Dessa böcker innehåller Ruuds teckningar som är mycket detaljerade och beskrivande, samt en utförlig beskrivning för varje art. Det har hittills kommit ut 4 volymer, och ytterligare någon/några volymer. All text är på engelska.

Det finns även mycket annan litteratur att tillgå, och SKS medlemmar kan hitta information om en del av dessa böcker i KilliPosten.

Är du inte medlem så kan du alltid ta kontakt med någon i SKS styrelse och be om råd.

 


    
STADGAR
 
      Reds anmärkning:
De stadgar som gäller idag finns under fliken ”Stadgar” högst upp på sidan.
 
     
§ 1. NAMN

Föreningens namn skall vara Skandinaviska KilliSällskapet, vilket förkortas SKS.


§ 2. FÖRENINGENS ÄNDAMÅL

Föreningens ändamål är
• att främja intresset för äggläggande tandkarpar (killis) inom akvarie-hobbyn i de skandinaviska länderna
• att underlätta kontakt och verka för ett gott kamratskap mellan föreningens medlemmar
• att stödja internationellt samarbete inom föreningens intresseområde
• att stödja bevarandet av utrotningshotade killi-arter.


§ 3. MEDLEMSKAP

3.1 Föreningen är öppen för alla som vill stödja föreningens ändamål.
3.2 Akvarieförening kan ansluta sig som kollektiv medlem. Kollektiv medlem får inte inneha uppdrag i föreningen eller delta i beslut om föreningens angelägenheter.
3.3 Medlemskapet gäller per kalenderår och träder i kraft när avgiften för kalenderåret har erlagts.


§ 4. MEDLEMSAVGIFT

4.1 Årsmötet fastställer medlemsavgiften för den kommande 2-årsperioden.
4.2 Avgiften skall inbetalas före utgången av januari månad respektive kalenderår. Medlemskapet upphör att gälla om avgiften inte inbetalas inom den angivna tiden.
4.3 Erlagd avgift kan inte återkrävas.


§ 5. ÅRSMÖTE

5.1 Årsmötet är föreningens högsta beslutande instans.
5.2 Ordinarie årsmöte skall hållas vartannat år. Extra möte hålles efter beslut av styrelsen eller skriftlig begäran från minst hälften av antalet medlemmar.
5.3 Plats för årsmöte bör väljas växelvis i södra Sverige/Danmark, västra Sverige/Norge och östra/mellersta Sverige. Styrelsen beslutar om tid och plats för mötet.
5.4 Program och dagordning för möte fastställes av styrelsen. Meddelande om möte skall lämnas i medlemsbladet minst 6 veckor före mötet.
5.5 Varje enskild medlem har rätt att delta i möte. Kollektivansluten medlem har rätt att delta utan rösträtt.
5.6 På ordinarie årsmöte skall bland annat följande behandlas
• fråga om ansvarsfrihet för den avgående styrelsen
• val av styrelse och suppleanter för den kommande 2-årsperioden
• val av revisorer för 2 år
• fastställande av årsavgiften för enskild och kollektiv medlem.


§ 6. STYRELSE

6.1 Årsmötet utser föreningens styrelse för en tid av 2 år. Styrelsen skall bestå av föreningens ordförande, tillika styrelsens ordförande, och kassör vilka väljes särskilt, samt det ytterligare antal ledamöter årsmötet beslutar om, dock minst 3. Suppleanter utses enligt årsmötets beslut. Om möjligt bör i styrelsen ingå representanter för medlemmarna i både Danmark, Norge och Sverige.
6.2 Till styrelseledamot kan endast väljas enskild medlem som uppnått 18 års ålder och som varit medlem i föreningen under minst ett helt kalenderår.
6.3 Styrelsen skall leda föreningens verksamhet fram till nästa ordinarie årsmöte och har rätt att fatta för föreningen bindande beslut.
6.4 Styrelsens arbete skötes genom brevväxling, email eller annan lämplig kommunikationsform. Styrelsesammanträde kan också ske genom telefonmöte. Kostnaden för sådant möte skall betalas av föreningen.
6.5 Styrelsen beslutar om medlemskap i föreningen. Styrelsen har också rätt att ompröva medlemskapet för medlem vars uppträdande strider mot föreningens målsättning.


§ 7. MEDLEMSBLAD

7.1 Föreningen skall utge ett medlemsblad i den omfattning som föreningens ekonomi och tillgången på material medger. Kostnaden för medlemsbladet ingår i medlemsavgiften.
7.2 Styrelsen utser medlem inom eller utom styrelsen som ansvarig för medlemsbladet.


§ 8. BUTIKKEN

8.1 Styrelsen utser medlem som ansvarar för Butikken.


§ 9. LOKALGRUPPER

9.1 Föreningen skall främja bildandet av lokalgrupper, och deras verksamhet.
9.2 Lokalgrupperna skall ha egen och från föreningen skild ekonomi. Föreningen kan dock efter beslut av årsmötet eller styrelsen ekonomiskt stödja viss verksamhet i lokalgruppens regi.
9.3 Lokalgrupp skall verka i föreningens intresse, och i enlighet med föreningens ändamål.


§ 10. UTSTÄLLNING

10.1 Föreningen bör årligen anordna internationell utställning, på av styrelsen utsedd ort.


§ 11. STADGEÄNDRING

11.1 Beslut om ändring av stadgarna fattas av årsmötet med 2/3 majoritet av de närvarande medlemmarna.
11.2 Förslag till stadgeändring skall redovisas i medlemsbladet eller sändas till varje medlem senast 3 veckor före årsmötet.


§ 12. UPPLÖSNING

Föreningen kan upplösas efter beslut av två på varandra följande årsmöten varav ett ordinarie. Vid det sista årsmötet skall beslut fattas om föreningens tillgångar. Beslut skall fattas med 2/3 majoritet av de närvarande medlemmarna.


§ 13. TOLKNING OCH TILLÄMPNING

Styrelsen har rätt att fatta beslut om tolkning och tillämpning av dessa stadgar.


§ 14. IKRAFTTRÄDANDE

Stadgarna träder i kraft omedelbart efter årsmötet om inte detta har beslutat annorlunda.